Frånvarande pappor bland gängkriminella – och i Brå:s rapport

I stället för läkarstudier blev det gängkriminalitet, som ett resultat av att Isabella försökte dölja all smärta och sorg över att pappa hade lämnat dem.

– Alla som var med i vår crew hade en pappa som inte var närvarande, berättar hon i boken för att beskriva varför hon hamnade i destruktiva gäng i Stockholms förorter.

Inblick har i flera artiklar beskrivit hur föräldrarna överhuvudtaget inte nämns i rapporten som viktiga för att förhindra brott mot barn medan Brå lyfter fram att skolan, socialtjänsten och polisen har viktiga roller.

58 procent av alla brott mot barn begås i offentliga miljöer, i skolmiljö eller via sociala medier och internet.

Föräldrar finns endast med i egenskap av brottslingar i gruppen ”en närstående vuxen med en slags föräldraroll och ett omsorgsansvar för barnet”. Det finns ingen statistik över hur många gärningsmän som har ”en slags föräldraroll” – och som alltså har en mer distanserad relation till barnet – i relation till hur många gärningsmän som är biologiska föräldrar.

Mindre grupp

– I just denna rapport har fokus legat på själva kartläggningen och beskrivningen av de brott mot barn som blivit polisanmälda. Det ingick inte någon särskild del om förebyggande åtgärder gällande brott mot barn och vilka aktörer som då har viktiga roller att spela, betonar Lisa Westfelt, utredare på Brå till Inblick.

– Dock lyfter vi – precis som du säger – i de avslutande reflektionerna att skolan, socialtjänsten och polisen har viktiga roller, och vi lyfter det då i relation till de särskilt utsatta och sårbara barnen som synliggörs i studiens material.

– Naturligtvis har föräldrar en viktig roll att spela för att barn inte ska utsättas för brott, och att deras brottsutsatthet ska kunna upptäckas, men när det gäller denna mindre grupp av barn som är särskilt utsatta och sårbara, är det en stor del som utsätts för brott och andra omsorgsbrister just av sina föräldrar eller av andra närstående.

Extra viktig roll

Lisa Westfelt menar att skolan, socialtjänsten och polisen kan spela en extra viktig roll för att barnens utsatthet ska upptäckas och för att kunna erbjuda stöd.

– Det är i relation till den frågan som vi lyfter just dessa tre aktörer i de avslutande reflektionerna – inte utifrån att föräldrar inte skulle vara viktiga i arbetet mot att barn ska utsättas för brott, förklarar hon.

Varför ska staten ha ett ansvar för att ”bevaka” barns utsatthet i relation till hemmet (”farliga föräldrar”) medan föräldrar ska hålla sig borta från vad som händer i offentliga miljöer trots att det är i skolan och i offentliga miljöer som de flesta brotten mot barn sker?

– Staten anses oftast ha ett ansvar för att skydda alla invånare mot brott (det är bland annat av denna anledning att vi har ett rättsväsende). Det är alltså inte konstigt att barns utsatthet ska ingå i detta ansvar (oavsett var brotten sker), svarar David Shannon, enhetschef för Enheten för forskning och utveckling på Brå.

Och hur var det nu med föräldrarnas ansvar? De kan alltså räknas bort i sammanhanget?

– Självklart har även föräldrar en viktig roll för att förhindra att deras barn både utsätts för brott och utsätter andra för brott, i den mån de kan. Vilka aktörer som är viktiga i det brottsförebyggande arbetet gällande brott mot barn generellt var dock inte en fråga som vi behandlade i rapporten, förklarar Lisa Westfelt.

– Som vi tidigare sagt så tyder rapportens resultat på att skola, socialtjänst och polis kan utgöra extra viktiga aktörer för att upptäcka de särskilt utsatta och sårbara barnen och erbjuda dem stöd, men det är inte att samtidigt säga att föräldrar inte är viktiga i det brottsförebyggande arbetet gällande brott mot barn i ett större perspektiv. Men det är en annan fråga, och jag tror kanske inte vi kommer längre i denna diskussion nu, avslutar hon.

Jag grät hela jullovet. Telefonsamtalet ekade fortfarande i mitt minne. Som en skiva som hakat upp sig. Ändå kunde jag inte ta in vad det var han sa. När kommer du hem? Varför hade jag ställt en så barnslig fråga. Så naiv. Som om han varit försenad.

Pappa hade varit min stora idol. Han hade varit min hjälte. Och jag hade varit hans lilla tjej, hans lilla snurpa. Den upphakade skivan i huvudet snurrade utan att jag kunde stoppa den. Får jag prata med mamma? Trodde han verkligen att jag inte skulle fatta? Att jag inte skulle känna spänningarna i luften. Å andra sidan så förstod jag fortfarande inte vad orden betydde, vad de innebar. Jag hade kompisar som hade skilda föräldrar så jag visste vad det innebar rent praktiskt, men jag hade inte en aning om hur ont det skulle göra, visste inte att mitt hjärta kunde gå sönder av så få ord. Jag kommer inte hem, Isa.

Det blev aldrig någon julafton det året. Mamma försökte hålla ihop det, men det gick inte. Tsunamivågen som slagit emot henne hade gjort att hon tappat fotfästet. De söndergråtna ögonen sa allt, men svarade ändå inte på en enda fråga. Dagarna gick och efter jul kom pappa för att hämta sina saker. Jag hörde det välbekanta ljudet när pappa satte nyckeln i låset. För ett kort ögonblick fylldes mitt hjärta av hopp.

Kanske. Kanske skulle han – Men han kom inte in. Mamma hade bytt låset dagarna innan. Själv stod jag i hallen, bara några meter från honom. Så nära, men ändå med det längsta avståndet jag någonsin haft till honom. Jag grät, ville öppna, bad mamma att låta honom komma in, men hon förbjöd mig. Jag visste att jag skulle få tofflan om jag inte lydde henne. Känslorna var som ett virrvarr på insidan. Det enda jag ville var att de skulle lämna min kropp, låta mig andas för en sekund. Men trots att saknaden till pappa övervann ångesten så var det mammas kontroll som vann slutstriden. Jag fick inte ens titta ut genom fönstret för mamma hade dragit ner persiennerna.