Gabriels liv bakom kulisserna i ny bok

Han var den där lille killen folk älskade att se i tv-rutan och drog citat från genom de repliker som Gabriel gav tid och energi åt att inöva och agera utifrån.

Åren som barnstjärna fick dock sina konsekvenser, något som Gabriel tar upp i sin debutbok ”Det här ska han få faan för”.

Upptäcktes på teaterlektion

Teaterlektionerna på Vadarens scenstudio skulle bana väg för den då sjuårige Gabriels första TV-roll som Håkan i ”Sunes jul”, som var Sveriges Televisions julkalender 1991 och som också blev hans genombrott.

I boken skriver han om barncastaren Catti Edfeldt som kom på besök och letade efter någon som ville spela teater på TV.

Åren som därefter följde ägnade Gabriel Odenhammar åt att varva film- och tv-inspelningar med att fullfölja skolgången.

Ett par år efter tv-debuten blev ”Sune” långfilm. Filmen skördade framgångar när den landade på bioduken juldagen 1993.

Efter serien och filmen om Sune ringde SVT på nytt och ville få Gabriel att spela rollen som sonen Max i den svenska sitcom-serien ”Svensson, Svensson”. Serien om familjen Svensson blev också den snabbt omtyckt, och ledde till en andra säsong med en efterföljande långfilm och en teateruppsättning.

Efter ”Svensson, Svensson”-eran förändrades livet drastiskt för Gabriel Odenhammar när castare och producenter plötsligt inte längre hörde av sig.

Alkoholen dövade tankarna

I samtalet och i boken beskriver han den livskris i form av tomhet och vilsenhet som uppstod, och om alkoholen som den enkla lösningen på problemet.

I boken skriver han bland annat:

”När sminket var avtorkat och de privata kläderna stärkte min stressade kropp slängde jag i väg ett hej då till kollegorna och gick ut till taxin som väntade. ’Svensson!’ sa föraren glatt och verkade pratglad. ’Det var du som lärde oss svenska när vi flyttade hit.’ Jag blev tung i sätet och befann mig plötsligt i hans värld. Vilken grej. Språket som är så viktigt för kulturell överbryggning. ’Wow’, sa jag och skämdes över att jag ville kröka.”

Gabriel beskriver sin posttraumatiska stress som något han behövt försonas med för att bli av med det som han kallar ”den molande känslan”.

– Det jag var med om som liten blev till posttraumatisk stress för mig. Det handlar om att försonas med sig själv. Det är först när man tittar på sitt bagage som man kan göra det till erfarenheter framåt, berättar han.

– Vi människor använder oss av olika sätt för att slippa tänka på det molande, tråkiga som finns i bröstet. För mig var alkoholen det jag använde. Allt som blir till överdrift är ju för att man inte orkar med sitt inte, vilket jag inte gjorde.

Tvungen att gå tillbaka

Med boken vill Gabriel Odenhammar bidra till kunskap och konkreta handlingar, så att barn inom showbiz kan få en bättre väg ut i vardagslivet än han själv fick när sista tagningen gjordes och kamerorna slocknade. Han tänker också att oavsett bakgrund finns det många beröringspunkter för alla i hans bok då vi trots allt är människor.

Skrivandet var också en form av självterapi för att försöka söka och förstå vad som hände och att därmed lära känna sig själv.

– För mig handlar det mycket om, när jag sett tillbaka, att någonting inte var helt inom mig. För att det skulle bli helt var jag tvungen att gå tillbaka och se vad det var jag var med om, säger debutförfattaren.

– Jag fann att skrivandet för mig var det som behövdes för att läka ordentligt. Vikten av att skriva och sätta ord på saker har jag känt har varit en enorm lättnad. Där upplever jag en fördel med att jag är känd. Att folk är nyfikna och vill lyssna på min berättelse.

Blev flygledare

Decennier senare är Gabriel långt ifrån manuskript och filmkameror, efter att ha genomgått en flygledarutbildning. Ett yrke som han fick upp ögonen för när han arbetade på Arlanda och Bromma efter att ha testat på en del andra yrken där han inte kunnat trivas just på grund av sitt kändisskap.

– Jag upptäckte det här med flygledning lite av en slump när jag var flygplatsbrandman. Jag visste knappt vad en flygledare gjorde när jag sökte och gick utbildningen, berättar han.

– Nyfikenheten på flygledning kommer av, som jag skriver i boken, att jag körde runt i brandbil på flygplatsen. Och för att få köra fordon där måste man prata med dem i flygtornet så de vet vart vi kör. Kommunikationen med dem kördes via radio. Då slog tanken mig hur det skulle kunna vara att jobba som just flygledare.

Han håller dörren på glänt för att skriva fler böcker i andra genrer, förutom en.

– Jag kommer att fortsätta skriva. Nästa grej kommer inte vara självbiografisk. Det kommer vara mer åt romanhållet, skulle jag säga. Men det blir ingen deckare, av den anledningen att deckargenren under lång tid varit så dominerande. Men också av egen övertygelse, att om man matas för mycket med deckare så ser man på andra människor mer suspekt. Dit vill inte jag.