För exakt 77 år sedan befriades Auschwitz, Nazitysklands största förintelseläger under andra världskriget. Sedan 1999 har den 27 januari varit en nationell minnesdag i Sverige och år 2005 slog FN fast att dagen är en internationell minnesdag över Förintelsens offer.

– Upprinnelsen till minnesceremonin i riksdagen är att Max Safir, som var god vän till mig och min familj, stötte på mig för 16 år sedan och sade ”Nu har FN instiftat den här minnesdagen, men det sker inget i riksdagen. Hur kommer det sig?” Max Safir, som överlevde Förintelsen, är död sedan ett och ett halvt år. Han tillbringade hela sin tonårstid i olika förintelseläger, berättar Mikael Oscarsson.

– Han fick mig att ta initiativet till att anordna den första minnesdagen för Förintelsen här i riksdagen och sedan dess har det blivit större och mer omfattande för varje år. I år är det talmannen som är inbjudare, även om jag fortfarande är kvar och leder samlingen. Förra året talade statsministern, i år talar utrikesministern, alltid tillsammans med överlevande, fortsätter Mikael.

– Det finns fortfarande de som förnekar att Förintelsen skett. Därför är det så viktigt att lyssna till de överlevande – de ögonvittnen som fortfarande lever och som kan att berätta om vad som skedde.

100 riksdagsledamöter

Mikael Oscarsson betonar vikten av att Förintelsen inte glöms bort. I egenskap av ordförande för Förintelsens minnesdag så har han – tillsammans med Max Safir och andra överlevande – anordnat en rad resor där över 100 riksdagsledamöter besökt Förintelselägren.

– Bland annat har vi följt i Max Safirs fotspår och besökt de platser där han växte upp i södra Polen och fick uppleva den allra värsta formen av antisemitism under förkrigstiden, berättar Mikael Oscarsson.

Han betonar att Förintelsen inte kom helt plötsligt, utan att det sedan tidigare fanns en förfärligt stark antisemitism i Europa och i Polen som var grogrunden för Förintelsen.

– Vi gjorde fem resor med Max Safir där riksdagsledamöter följde med. Den sista var när vi följde med honom för två och ett halvt år sedan och besökte byn där han växte upp men också Auschwitz där han så småningom hamnade.

Mikael Oscarsson minns hur den svenska gruppen under sitt besök i Auschwitz gick till den barack där Max Safir tillbringade nätterna. Själva baracken var nedbränd, men eldstaden finns fortfarande kvar, liksom kaminen.

– Vi satt där vid kaminen med mina riksdagskollegor och även tre av mina barn – som vuxit upp med Max och som under uppväxten sett de tatuerade siffrorna som nazisterna hade bränt in på armen. Han brukade skämta med mina barn och säga: ”Det här är mitt telefonnummer”.

Väckt varje morgon

Vid kaminen beskrev Max Safir hur han varje morgon blev väckt, gick i väg till slavarbetet och hur orkestern – bestående av judiska fångar – spelade när han kom tillbaka till baracken. Ändå var dödsmarscherna och de läger han satt i precis innan befrielsen ännu värre. Han vägde endast 24 kilo när han fritogs.

Dagen efter besöket i Auschwitz fortsatte riksdagsgruppen till Max Safirs födelseort. Därefter gick resan till Kelze där han växte upp och bodde när han blev tillfångatagen. Resan gick sedan vidare till Warszawa och efteråt till Treblinka, där hela Max Safirs familj blev mördad – hans föräldrar och sju syskon.

Outplånligt minne

– Att barnen fick se det här och att han fick berätta på plats om sina upplevelser, gjorde resan till ett outplånligt minne, både för mina barn och för mina riksdagskollegor. Därför är det så viktigt att berätta om Förintelsen för nästa generation. Det finns dem som – trots alla bevis – förnekar att Förintelsen har ägt rum, säger Mikael Oscarsson, som kände Max Safir i nästan 25 år.

– Förutom att det var han som manade på mig om att starta Förintelsedagen i riksdagen och drev på om resorna för riksdagsledamöter till Polen, så reste han dessutom runt i skolor och berättade om sina upplevelser och skrev även en bok. Han var också den som gav förslaget till ett Förintelsemuseum i Stockholm.

– Han uppvaktade förre statsministern Stefan Löfven som nämnde att det var en viktig del i att han blev övertygad om att det här museet måste bli till. Max gav en stor del av sitt liv för att berätta om Förintelsen, där han miste hela sin familj.

Mikael Oscarsson menar att de här berättelserna från Förintelsen – den värsta formen av antisemitism – är avgörande för att antisemitismen ska kunna tryckas tillbaka.

– Tyvärr är det ett faktum att antisemitism inte har försvunnit. Man skulle kunna tänka att med tanke på det som har hänt så skulle den slängas på sophögen. Tyvärr är det inte så, tragiskt nog växer antisemitismen i Europa och i Sverige. En viktig del i att bekämpa den är att berätta om vad som hände. Därför är dessa berättelser så viktiga.

Raoul Wallenberg ett föredöme

Mikael Oscarsson har vid en rad tillfällen debatterat i riksdagen med olika svenska utrikesministrar om Raoul Wallenbergs öde. Han har dessutom medverkat till att Sverige har instiftat Raoul Wallenbergs dag, något som Mikael Oscarsson motionerade om i flera år, på Raouls namnsdag den 27 augusti.

Han menar att den svenske diplomaten är det främsta exemplet på en person som fick information men som inte bara tog del av informationen utan också agerade utifrån den.

– Vi har fortfarande en skyldighet att lära oss exakt vad som hände med Sveriges kanske mest berömde medborgare. Han var ett fantastiskt föredöme som talar till oss alla, säger Mikael Oscarsson.

– Hans liv ger ett budskap till oss om att vi alla har en uppgift. Antisemitismen är inte försvunnen. Vi kan med lagstiftning ge pengar till resor som besöker Auschwitz, vi kan ge skydd till den judiska minoriteten så att de inte själva behöver betala för detta skydd, som tyvärr behövs i dag, vi måste stoppa utländska finansiärer av antisemitism och det finns andra typer av åtgärder som vi kan vidta.

– Men precis som Raoul Wallenberg får var och en av oss inte förtröttas när det gäller att motverka antisemitismen, genom att bland annat informera om Förintelsen om och inte bara ta emot information utan också vara med att agera så att detta aldrig får ske igen. Låt oss agera som Raoul Wallenberg och låt oss aldrig glömma Förintelsen.