Militärtransporter på Estonia efter sovjettruppers reträtt

Avtalet, som skrevs under av överbefälhavare (ÖB) Bengt Gustafsson och generaltulldirektör Ulf Larsson, slöts endast två dagar efter ett exceptionellt endagsmöte med fokus på Baltikum under ordförandeskap av statsminister Carl Bildt. Det skedde i närvaro av utrikesminister Margaretha af Ugglas, utrikeshandelsminister Ulf Dinkelspiel, samt representanter från Försvarsmakten, Utrikesdepartementet och universitets- och affärsvärlden.

I centrum för Sveriges engagemang i Baltikum stod Lars Fredén, Carl Bildts rådgivare för Baltikum åren 1992-1994. Åren 1989-91, under de baltiska ländernas frigörelsekamp, var han stationerad som svensk konsul i Riga. Han var då den förste, och under lång tid den ende, utländske diplomaten där sedan 1940.

I boken ”Återkomster” beskriver Lars Fredén de baltiska ländernas förhandlingar med Ryssland om tillbakadragandet av sovjetiska förband och anläggningar. Bakom scenen agerade Sverige i nära samarbete med Washington för att främja en lösning.

En liknande regeringsledd övning med fokus på Baltikum hade hållits den 15 november 1991, med statsministern, utrikesministern, utrikeshandelsministern, samt kabinettssekreterare Lars-Åke Nilsson, polchefen Torsten Örn, alla de då nyutnämnda ambassadörerna i Estland, Lettland och Litauen, generalkonsuln i Sankt Petersburg, ambassadören i Moskva, akademiska rysslandsexperter som Anders Åslund och professorn i litteraturhistoria i Uppsala Lars-Erik Blomqvist.

Även några affärsmän och ÖB:s underrättelseexperter deltog.

Unika endagsövningar

Båda dagarna var endagsövningar. ”Detta i sig själv är mycket märkligt... Man har inte tid med sådant här vanligen, man sitter fast i ärenden som ska hanteras och så vidare”, sa diplomaten Lars Fredén om de hemliga och högprioriterade mötena när han talade på ett seminarium som arrangerades den 24 april 2007 av Samtidshistoriska institutet.

Seminarierna handlade om Sovjets/Rysslands tillbakadragande från Baltikum och om de svenska diplomatiska insatserna för att påskynda det militära återtåget från Baltikum.

Det arbetspapper som Lars Fredén själv skrev inför stormötet i februari 1992 – som hölls två dagar innan ÖB Bengt Gustafsson och generaltulldirektör Ulf Larsson skrev under det hemliga avtalet om smuggling av militär utrustning – lyder: ”Vår arbetshypotes måste vara att de baltiska staterna har en reell möjlighet till varaktig självständighet, bland annat genom att det ryska svaghetstillståndet kommer att vara tillräckligt länge för att vänja ryssarna vid tanken på ett självständigt Baltikum”.

– Någon annan inställning från svensk sida än att de ryska förbanden skulle lämna Estland, Lettland och Litauen var omöjlig. Naturligtvis måste vi inta den hållningen. Men många av oss, de flesta av oss, trodde inte att det skulle bli så utan vi trodde att vissa baser skulle bli kvar... De skulle ta tillbaka all marktrupp, men de skulle ha kvar åtminstone några hamnar och de skulle ha kvar en massa flygbaser och alla luftvärnsförbanden, sa Lars Fredén på seminariet i april 2007.

– Det som hände sedan var att de inte hade råd, förfallet gick för snabbt. De fattade ett beslut någonstans våren 1992, tror jag, att ”we must cut our losses” och se till att få tillbaka de förband som gick att använda till det ryska kärnlandet, för även där höll allting på att gå åt pepparn. De första förbanden som togs tillbaka kom från Litauen, där det fanns en välfungerande luftlandsättningsdivision i Kaunas, fortsatte Lars Fredén och citerade statsminister Carl Bildt som summerade diskussionen den 15 februari 1992 ungefär så här: ”Risken för en mycket mer nationellt inställd storrysk hållning i Ryssland kan inte uteslutas på 15 års sikt”.

Nära samarbete med USA

Lars Fredén beskriver hur Statsrådsberedningen hade ett nära samarbete med Vita Huset, inte med State Department utan med Vita Huset och närmare bestämt National Security Council, om Sovjets truppreträtt från Baltikum.

”Jag tror inte att Sverige någonsin haft ett så nära samarbete med USA i en säkerhetspolitisk fråga av betydelse för båda parter varken förr eller senare”, sa han på Samtidshistoriska institutets seminarium år 2007.

I augusti 1991 undertecknade Sveriges, Estlands, Lettlands och Litauens utrikesministrar avtal om upprättande av diplomatiska förbindelser.

Det svenska erkännandet ackompanjerades av måndagsmöten på Norrmalmstorg i Stockholm varje vecka, som hölls från mars 1990 till september 1991.

Sovjetunionen hade en rad viktiga militära förband och installationer i Baltikum och Kaliningrad-området hösten 1991, bland annat en kustförsvarsdivision, en luftlandsättningsdivision, en motoriserad division, en pansardivision, samt örlogsbaser och flygförband. Dessutom fanns hundratals kärnvapen, skriver Lars Fredén i sin bok ”Återkomster. Svensk säkerhetspolitik och de baltiska ländernas första år i självständighet 1991-1994”.

Där beskriver han även Estlands och Lettlands truppförhandlingar med Ryssland väldigt detaljerat.

Sveriges militära underrättelsetjänst MUST var uppbyggt för att förutsäga och varna för invasion över Östersjön västerut. Istället fick de följa reträtten österut, konstaterar han.

Eftertraktad utrustning

Den 31 augusti 1994 lämnade de sista sovjetiska trupperna Estland. Tidigare under året hade Rysslands president Boris Jeltsin undertecknat ett avtal om tillbakadragande av de ryska trupperna från Baltikum i augusti samma år.

Mängder av stationär militär utrustning lämnades kvar i landet vid tillbakadragandet.

Ambassadör Bo Teutenberg, som var folkrättssakkunnig på UD, blev bortmanövrerad från UD av kabinettssekreterare Pierre Schori strax innan Palmemordet i februari 1986. Han hann därmed inte fullgöra sitt uppdrag att med stöd av Olof Palme förhandla med Sovjet om gränsdragningar i Vita zonen utanför Gotland.

Istället anlitades han i egenskap av folkrättsexpert och professor i folkrätt av Lettland för att förhandla med Sovjet om de sovjetiska truppernas tillbakadragande från landet. Sommaren 1994 var uppdraget slutfört.

– Det var kaos i de baltiska länderna när Sovjet motvilligt drog sig tillbaka, konstaterar Bo Theutenberg.

– Höga militärer kunde berika sig själva genom att sälja sovjetisk utrustning till högstbjudande, förklarar han.

En handfull transporter

Estonia förliste en knapp månad efter att de sista sovjetiska trupperna hade lämnat Baltikum. SVT:s Uppdrag Granskning avslöjade år 2004 att det vid två tillfällen strax efter den sovjetiska arméns tillbakadragande kom bilar lastade med krigsmateriel till Sverige med Estonia.

Det skedde två veckor respektive en vecka före olyckan.

I sitt svar till haverikommissionen strax före jul beskriver försvarsmakten att det egentligen ska handla om ”en handfull transporter”. Försvarsmakten har dock ingen mer information om detta i myndigheten.

Haverikommissionen frågar även Försvarsmakten om två okända fartyg som syns på en bild i den internationella utredningskommissionens (JAIC) rapport från 1997. ”1994 hade inte Försvarsmakten radartäckning över förlisningsplatsen... Av den anledningen har Försvarsmakten ingen information om de två fartyg som omnämns i JAIC:s rapport” skriver Försvarsmakten i sitt svar.

Anhöriga och överlevande efter Estonia-katastrofen har inbjudits till haverikommissionen till ett informationsmöte den 17 januari i Stockholm.

– Vi fick inbjudan via mejl strax innan jul. Många anhöriga och överlevande undrar varför utredningsresultaten dröjer. Alla som har jobbat i den estniska utredningen har sagt upp sig och Estlands utredningschef Rene Arikas slutar i januari. Det har varit mycket konstigheter, bland annat försvann en ROV-kamera under sommarens filmning, säger Lennart Berglund, ordförande för SEA, Stiftelsen Estoniaoffren och Anhöriga.