Per Månson, professor i sociologi vid Göteborgs Universitet, med Ryssland som specialitet svarar här på några av frågorna.

Den senaste tiden har medierna fyllts av nyheter om hur Sverige och Nato ska förstå den ryska presidenten Vladimir Putins nya utspel. Behöver vi vara rädda? ”Ganska ängslig är jag rädd” skriver Aftonbladets nyhetskrönikör Lena Mellin den 7 januari. Hon beskriver hur Ryssland före jul delgav Nato och därmed USA en rad krav om hur den ryska regeringen och Vladimir Putin vill återgå till den ordning, som gällde under det kalla kriget, med ett flertal länder i en säkerhetszon mellan sitt eget territorium och det med Natos gamla medlemmar i Europa. Det mest oroväckande, menar hon, är att Nato inte ska få ta in fler medlemmar, vilket skulle kunna påverka Sverige och Finland. Dessutom, skriver hon, har Ryssland trupper vid Ukrainas gräns, de gick in i Georgien 2008 och på Krim i Ukraina 2014.

Känner sig hotat

Sveriges statsminister Magdalena Andersson har sedan dess förklarat att Sverige själv bestämmer över Sveriges utrikespolitik och säkerhetspolitik. En rad länder och möten har hållits för att möta det ryska hotet. Lena Mellin menar att den ryske presidenten vill ha ett bekvämare säkerhetsavstånd till västmakterna och att det är så man ska se offensiven.

Per Månson, professor i sociologi vid Göteborgs Universitet, med Ryssland som specialitet, menar på liknande sätt, att man ska förstå situationen som att Ryssland nu känner sig hotat och inringat, men menar att situationen också måste förstås i ett större perspektiv.

– Motsättningen mellan västmakterna, det vill säga USA/Nato och EU, och Ryssland har utvecklats under de senaste 15 åren till ett kritiskt stadium just nu, konstaterar han, där Ryssland känner sig inringad av fienden Nato.

Men rädslan går tillbaka längre i tiden, menar han.

– Ryssland har historiskt invaderats av många nationer och de har också upplevt sig inringade under Kalla kriget, det finns en lång historia bakom detta.

– Dessutom finns en anti-rysk propaganda i väst, som gör att de känner sig hotade. Man måste förstå att Rysslands militära kapacitet idag ligger långt under Natos. Ryssland har väl ungefär fem eller sju procents militär kapacitet av Natos idag, men de har förstås också kärnvapen.

Liknar Kubakrisen

Det är också i detta ljus man måste förstå Rysslands förhållningsätt till Ukraina, menar Per Månson.

– Oron för om Ukraina skulle gå med i Nato handlar om att det då blir en järnridå mellan Ryssland och Ukraina, där Nato står precis utanför dörren, menar Per Månson.

– Ryssland ingick ett avtal med Ukraina 1992 som gällde den ryska flottbasen Sevastopol på Krim, säger Per Månson, där Ryssland fick hyra flottbasen i 20 år. Detta avtal förlängdes under den förre ukrainska presidenten Janukovytj, men den nya ukrainska regeringen som kom till stånd efter statskuppen i samband med Majdanrevolten i februari 2014, accepterar inte förlängningen.

– Personligen är jag övertygad att när Putin insåg att detta avtal inte skulle förlängas och att Ukraina vill gå med i Nato, kunde Putin bara dra slutsatsen att Sevastopol istället kommer att bli en flottbas för Nato. Det kunde han inte acceptera. För honom var det som Kuba-krisen 1962, fast tvärtom.

Vill tillhöra Europa

Samtidigt är paradoxen att Ryssland egentligen vill vara en del av väst, säger Per Månson, inte minst med Europa, ”det europeiska huset”, som Gorbatjov kallade det.

– Så har det varit sedan Gorbatjovs tid, menar han, men Putin har också varit noga med att Ryssland är en del av Europa.

Det finns också en önskan om att Ryssland röst ska räknas internationellt.

– Men man upplever sig överkörd gång på gång, inte minst av USA. Några exempel är USA:s beslut att bomba Serbien 1999 eller när USA invadera Irak 2003, säger Per Månson.

– 2007 höll Putin ett tal där han kritiserade USA för att vilja ha en unipolär värld, med bara en supermakt. Han menar att världen inte kan acceptera att bara USA ska få styra, utan förordar en värld där flera stormakter samverkar, fortsätter Per.

Han menar att måttstocken i medierna är olika för USA och Ryssland.

– När USA går in i olika länder för att stödja demokratiska krafter eller motarbeta krafter som man är emot, då kritiseras inte detta på samma sätt, som om Putin skulle göra likadant, fast från sitt perspektiv.

Per Månson menar att sådana situationer fanns i såväl Georgien, där Ryssland stödde sydosseterna när de anfölls av Georgiens president Zaakasjvili, som i Ukraina.

Ömsesidig respekt

Istället utmålar media gärna Ryssland och inte minst Putin som irrationell och galen, utan att försöka förstå den andra sidan.

– Det är som med frågan ”Varför super Jeppe?” Alla vet att Jeppe super, men ingen frågar sig varför? Om nu Putin upplevs som aggressiv, varför är han det?

Med den kris som uppstått, behöver man vara rädd just nu?

Visst finns det anledning till oro, säger Per Månson, men själv är han mest rädd för propaganda-kriget som riskerar att leda till en situation ingen vill ha.

– Personligen är jag mest rädd för att människor inte kan ställa den enkla frågan ”Hur ser det ut från den andra sidan? ”Jag är rädd för alla som fastnat i stenhårda attityder, istället för att försöka lösa en konflikt. Om 99 procent säger att det är Rysslands fel, då finns det ingen öppning.

– Om propaganda-kriget får fortsätta riskerar vi att hamna i en situation likt den innan första världskriget, säger han. Det var ett krig, som ingen ville ha, men som uppstod på grund av den starka propaganda och upptrappning, som fanns på båda sidor, menar han. När sedan skottet kom i Sarajevo, fanns ingen återvändo.

– Båda måste sträcka ut en hand och sluta med demoniseringen. Båda måste göra några reträtter.

– Jag hoppas att ömsesidig respekt för en gångs skull får råda.