Inför en engagerad och nyfiken grupp andraklasselever visade Sören upp sin lekfulla och skämtsamma sida. Han fick också många frågor kring sin person.

Att berätta inför barn och ungdomar är något han och Anders Jacobsson gjort flera gånger om sedan författardebuten för 40 år sedan.

En av de många frågorna som eleverna på Ljungfälleskolan ställde rörde Sörens ålder. På sitt skämtsamma vis drog han till med ett fyrsiffrigt svar. I själva verket fyller Sören jämnt – precis som Sune, fast 20 år därtill. Med andra ord, 60 år.

Och det är en stolt blivande 60-åring som reflekterar över att hans och Anders figurer blivit så omåttligt omtyckta och hållit sig vid liv, generation efter generation.

– Det har bara varit roligt, säger Sune-författaren.

Tecknade Sune

Det var under 1980-talet som det hela började. Kusinerna Olsson och Jacobsson blev tillfrågade om att skriva en berättelse för en serie radioprogram i lokalradion som kunde locka ung publik. Kusinerna började klura på en figur som utmejslades till tjejtjusaren Karl Sune Rudolf Andersson och resten av hans värld.

– Det började med att jag skapade utseendet till Sune och gjorde illustrationerna i de 10-15 första böckerna.

– Men jag kände att det tog för mycket tid av mitt skrivande, så det är bättre att ha en annan illustratör till det. Nu har vi en tjej som heter Lovisa Lesse, som utgår från hur jag tecknat Sune.

Hämtade ur verkligheten

Karaktärerna i Sune-böckerna är direkt influerade av verkligheten.

Håkan Bråkan, Sunes bråkiga lillebror, är inspirerad av Sörens kusin, som Sören upplevde väldigt busig och skrytsam.

– Håkan är tecknad som min kusin såg ut i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet, säger Sören och berättar vidare:

– Rudolf, Sunes pappa, är min morbror, alltså Anders pappa. Han ser också ut enligt det jag ritat, som han såg ut på den tiden, säger Sören.

– Men även hela hans karaktär. Klantigheten och pinsamheterna och så. Han var så stolt över att vara verklighetens pappa Rudolf. Vissa saker han gjorde kunde vi inte ha med i böckerna, för det blev too much, tillägger Sören med glimten i ögat.

Sune själv då? Jo, han är en kombination av Sörens och Anders intresse för tjejer när de båda var i Sunes ålder.

– Det konstiga var att det överhuvudtaget inte fanns några böcker om killar som hade känslor, i synnerhet de romantiska känslorna. Så på sätt och vis skapade vi en helt ny genre med våra berättelser, säger Sören.

Böckerna om Bert

Efter fyra böcker och några radioprogram om Sune och hans liv bestämde sig författarna för att börja med en ny figur, ämnad för ungdomar.

– Så vi funderade på hur vi kunde bli av med Sune, säger Sören. – Då lät vi honom flytta till en ny stad och tänkte att vi inte behövde bry oss om honom längre.

När Sune lämnade trädde tonåringen Bert Ljung in med sina berättelser i form av dagböcker.

– Det var mycket för att ha ett annat berättarspråk, och att formen att skriva dagbok var rolig, speciellt eftersom det var en kille som gjorde det.

– Den första upplagan om Bert såldes i 42 000 exemplar, vilket jag och Anders tyckte var helt sinnessjukt. Det var nästan masshysteri på våra böcker i början av 1990-talet, berättar Sören.

Men det var långt ifrån alla som kopplade samman Bert-författarna med historierna om Sune.

– Många av dem som läste Bertböckerna hade ingen aning om att vi också skrev böckerna om Sune, och vice versa. Det var som att vi hade två olika publiker.

Engagerad för utsatta

För nästan tio år sedan avled Sörens son Ludvig, som hade Downs syndrom. Sören skrev tillsammans med sin hustru Yvonne biografin ”Prins Annorlunda”, som handlar om Ludvig och familjens liv tillsammans med honom.

Sören har genom sonens funktionsnedsättning engagerat sig för funktionsnedsatta i Sverige genom olika kanaler.

– Jag var under en tid ambassadör för FUB (Föreningen för funktionsnedsatta). Sen har jag också fått pris av Glada Hudik (teaterförening för funktionsnedsatta) i samband med min 50-årsdag. Jag har också skrivit krönikor för tidningen Föräldrakraft, för föräldrar till funktionsnedsatta, berättar författaren.

Men det lär vara Sune och Bert som Sören Olsson för evigt kommer att vara förknippade med. Efter 40 års skrivande tycker Sören att samarbetet med kusinen Anders fungerat bra under alla de här åren.

– Nyckeln är att ha ett fungerande samarbete och inte lägga för mycket av sin personliga prestige i det.