I brevet, som publicerades i en förkortad version i bland annat Jerusalem Post, efterlyste Raoul Wallenbergs anhöriga svar på frågan varför svenska tjänstemän medvetet övergav Raoul Wallenberg nästan omedelbart efter hans försvinnande 1945.
”Utrikesdepartementet (UD) har genom åren istället signalerat att de främst varit intresserade av att bli av med ’problemet’ och få bort frågan från den svensk-ryska agendan. Detta tema har löpt som en röd tråd genom Wallenberg-ärendet ända sedan 1945”, skriver brorsdöttrarna Marie Dupuy och Louise von Dardel.
De konstaterar att UD:s upprepade påståenden att endast 230 sidor fortfarande är sekretessbelagda döljer att UD:s Raoul Wallenberg-akt är långt ifrån komplett, vilket förstärker missuppfattningar om hur dokumentationen av ärendet är organiserad:
”Endast en begränsad del lagras nämligen i den officiella ärendeakten hos UD. Tusentals dokument finns i olika samlingar i UD-arkivet och i andra svenska arkiv”, fortsätter brorsdöttrarna och menar att varken forskare, Raoul Wallenbergs familj eller allmänheten därmed får en klar uppfattning om vilka dokument som finns i vilket arkiv, exakt hur många poster det rör sig om och vilka dokument som är otillgängliga.
Gasledning viktigare
”Högst relevanta dokument om Raoul Wallenberg har dessutom aldrig registrerats eller arkiverats överhuvudtaget”, fortsätter de och nämner svenskryska diskussioner på toppnivå från november 2009 om den sensationella uppgiften att Raoul Wallenberg var identisk med en numrerad fånge (fånge nr 7) som förhördes sex dagar EFTER Wallenbergs officiella dödsdatum (17 juli 1947).
Dokumenten om dessa samtal registrerades aldrig i UD:s arkiv, och en separat PM med den viktigaste informationen som framkommit i Wallenbergfallet sedan 1945 hemligstämplades omedelbart. Det rörde sig om ett chifferfax från svenska ambassaden i Moskva till UD i Stockholm, daterat 19 oktober 2011, där en hög FSB-officer, överste Vladimir K Vinogradov, informerade svenska tjänstemän om att det var ”säkert och totjno”– ett faktum – att Raoul Wallenberg förhördes den 23 juli 1947.
”Varför drev inte svenska företrädare mer energiskt på för att få mer information om dessa sensationella uppgifter år 2009?” frågar sig Marie Dupuy och Louise von Dardel och slår fast att den svenska regeringen istället prioriterade godkännandet av den ryska gasledningen Nord Stream 1 i Östersjön.
”Vid två möten 2009-2010 med Rysslands president Vladimir Medvedev och Vladmir Putin, som då var premiärminister, brydde sig varken utrikesminister Carl Bildt eller statsminister Fredrik Reinfeldt om att ta upp denna avgörande information om Wallenberg som framkommit precis några månader tidigare”, skriver de.
Glömde bort Raouls öde
Svenska regeringens fokus inför 100-årsminnet av Raoul Wallenbergs födelse år 2012, som formellt leddes av Carl Bildt personligen, lyfte därefter nästan uteslutande fram hans arv som en hjälte från Förintelsen. Frågan om hans öde nämndes knappt, trots en verklig chans att pressa de ryska myndigheterna på ytterligare information när världens uppmärksamhet riktades mot fallet.
”De snabbt växande ekonomiska banden mellan Sverige och Ryssland fick återigen företräde”, konstaterar brorsdöttrarna, som beskriver hur svensk-ryska handelsrelationer gick före Raoul Wallenberg även när han år 1946 medvetet övergavs och lämnades åt sitt öde.
”Detta skedde trots att den dåvarande sovjetiske ledaren Josef Stalin signalerade en önskan om att normalisera relationerna med Sverige och svenska tjänstemän hade relativt tydliga indikationer på att Wallenberg levde och var fängslad i Sovjetunionen”, skriver Marie Dupuy och Louise von Dardel.
”År 1946 prioriterade Sverige ett stort svenskt-ryskt kredit- och handelsavtal och gjorde minst tre formella förfrågningar om att Sovjet skulle förklara Raoul Wallenberg död. Även när handelsavtalet hade slutförts med framgång i slutet av 1946 brydde sig svenska tjänstemän inte om att ta upp frågan om Wallenbergs öde med sovjetiska tjänstemän. Åttio år senare är motiven bakom detta beslut fortfarande svårbegripliga”, fortsätter de.
Redan i mars 1947 var deras farmor, Wallenbergs mor Maj von Dardel, så upprörd över UD:s passivitet att hon gick in på UD:s kontor och krävde att få veta varför svenska tjänstemän antog att hennes son inte längre levde, i avsaknad av tydliga bevis. Hon beskrev den officiella handläggningen av hennes sons ärende som ”kallblodig”.
Brorsdöttrarna pekar även på att samtliga svenska utredningar om Raoul Wallenberg har kontrollerats hårt, där viktig information har framställts felaktigt eller utelämnats. Regeringen har misslyckats med att ge tillgång till nyckeldokumentation till forskare och Wallenbergs familj, menar de och tillägger:
”Dessutom förblir nästan all information om toppdiplomaterna Sverker Åström och Rolf Sohlman, ambassadör i Moskva (1947–63), hemlig i svenska arkiv. Inte ens delvis censurerade dokument kan släppas. Båda spelade en central roll i den officiella handläggningen av fallet Wallenberg i decennier och misstänktes för att gå Sovjetunionens ärenden.”
Allvarligt moraliskt misslyckande
Om Wallenberg medvetet övergavs är det ett allvarligt moraliskt misslyckande som även kan innebära potentiell brottslig försummelse. Raoul Wallenberg, hans familj och Sverige som land förtjänar bättre, skriver brorsdöttrarna och avslutar:
”Vi ber respektfullt att statsministern ger full klarhet om all information och dokumentation som finns i svenska arkivsamlingar, som ett första steg för att lösa de kvardröjande frågor som återstår i ärendet med en av Sveriges mest firade medborgare, som miste livet när han utförde ett officiellt utlandsuppdrag för sitt hemland. Efter åtta decennier är det dags för den svenska regeringen att lämna fullständig information om alla aspekter av Raoul Wallenbergs öde.”
I mitten av april, strax efter att brevet anlänt till regeringskansliet, frågade riksdagsledamot Mikael Oscarsson (KD) på statsministerns frågestund om Ulf Kristersson är beredd att öppna alla svenska arkiv om Raoul Wallenberg eftersom tusentals sidor fortfarande är hemligstämplade.
Statsministern föreslog en mer detaljerad diskussion med utrikesministern om detta och upprepade UD:s vilseledande standardsvar att det nu endast finns 230 sidor som ännu inte har offentliggjorts.
I mitten av oktober förra året svarade utrikesminister Maria Malmer Stenergard på en fråga på samma tema från riksdagsledamot Magnus Oscarsson (KD).
”UD bedriver mycket riktigt inga egna efterforskningar nu men kommer att fortsätta stötta Raoul Wallenbergs familj i deras sökande efter ökad kunskap”, lovade hon då.
