Andreas Nielsen: ”Mitt största hopp är ungdomarna – min största oro är att vi tappar dem”

Snart 20 år har gått sedan Andreas Nielsen var med i uppstarten av en liten grupp, en planta som växt till Hillsong Sverige – fem församlingar och över 5 000 aktiva varje vecka.

– Gud har på något sätt rört vid det och kysst det med sin nåd. Med det sagt är det också byggt av en växande skara människor som verkligen brinner för uppdraget. Vi har alltid gjort vårt bästa för att ha evangelium i centrum och fokusera på det. Vi är inte med och debatterar och bråkar om perifera saker, säger Andreas Nielsen.

Vad är den viktigaste förändringen som behöver ske i kristenheten i Sverige?

– Det ena är att vi börjar vinna människor, mer än någonsin. Det andra är att vi måste få fram fler unga ledare. Vi måste resa upp, träna, ge utrymme för och våga satsa på och investera i unga ledare, annars har kyrkan ingen framtid. Många unga har potential att leda och plantera församlingar, men vi behöver ge dem utrymme, och de behöver steppa upp och ta det. Det är avgörande.

Kanske behöver vi våga resa upp unga ledare som inte har gått en fyraårig teologisk utbildning. Det är inget fel på teologisk utbildning, men det räcker att Jesus har rört vid ditt hjärta och att du brinner för att tjäna honom. Det måste finnas olika vägar till att tjäna Gud. Jag ser framför mig en massa unga ledare som kliver fram, som kanske tar en annan väg. Som blir fostrade i församlingarna och lär sig av de äldre. Vi kan inte delegera de andliga gåvorna och det andliga uppdraget endast till människor med högskolepoäng. Alla måste få komma i funktion.

Jag tror att alla ledare behöver bli modigare. Att göra någonting är alltid att ta en risk. Vi vill se att Guds rike är ett rike av tro – den rättfärdige ska leva av tro. Jag ber om att vi ska få se ännu fler modiga ledare. Jag önskar att vi ska släppa loss våra ledare och våga låta dem vara modiga och gå i tro. Det är inte alltid man kan förklara allting Gud har lagt i ens hjärta, säger Andreas Nielsen.

Vad är ditt största hopp för svensk frikyrka och vad är din största oro?

– Mitt största hopp är att jag ser så många människor som verkligen brinner för Jesus, inte minst i den unga generationen. Min största oro är att vi ska missa dem i våra kyrkor, att vi inte ska fånga upp dem och ge dem en plats och utrymme. Och att vi ska fastna i debatter och annat trams som inte hjälper en enda människa. Mitt största glädjeämne och hopp är att se den unga generationen, men de behöver andliga fäder och mödrar. De behöver se att vi lever det livet som vi predikar, vare sig vi är pastorer eller inte. De är inte färdigformade och fullvuxna i Kristus på långa vägar. Men deras hjärtan brinner och det måste vi ta vara på och ta hand om.

Vilken typ av undervisning tror du unga vuxna och nya troende behöver mest just nu?

– Jag har själv två döttrar på 17 och 19. Det är otroligt uppmuntrande att unga människor vill ha radikal undervisning om att följa Jesus. De vill inte ha något urvattnat, halvljumt och sökarvänligt. De vill verkligen följa Jesus. Många unga bär med sig sin bibel och längtar efter att få leva ett riktigt kristet liv som utmanar till lärjungaskap, till att dö från sig själv och att bli Kristuslik. Jag ber att de unga ska inspirera min generation och att även äldre generationer ska återupptäcka det; att Jesus inte bara är en plusmeny – man går till gymmet, är med i en bowlingklubb och så är man med i kyrkan. Drivkraften att verkligen vilja följa Jesus, som jag ser hos de unga, det inspirerar mig jättemycket.

Vad har du för råd till dem som har lämnat den kristna gemenskapen men har kvar tron? De som blivit sårade eller är besvikna på kyrkan.

– Det är jättejobbigt för de som känner så. Det finns många olika anledningar till det, många är säkert legitima. Jag har en jättestor kärlek till dem som känner att det inte blev bra i den gemenskap de var i. Jag har gått igenom samma sak, flera gånger. Det är viktigt att komma ihåg att även en kristen gemenskap är full av människor. Vi borde vara bättre i kyrkan än i världen. Men man kan bli dåligt behandlad, åsidosatt eller inte få sin vilja igenom både i en fotbollsförening, samhällsförening och i en kyrka. Överallt finns det ofullkomliga människor.

Om jag får ett dåligt bemötande eller behandling på ett sjukhus, ska jag då inte åka dit igen när jag blir sjuk? Ska jag sluta tro på sjukvården? Det är samma sak med kyrkan. Jag har erfarenheter av människor som har fått mig att vilja sluta omedelbart eller göra något annat. Man måste se skillnad på människors brister och på Gud. Kyrkan är de troendes gemenskap, den är inte perfekt. Jakob och Johannes ville få sitta närmast Jesus. Det mänskliga har alltid funnits i kyrkan, och det är jobbigt när man upplever det. Gud är den enda som är perfekt. Jag vill uppmuntra och utmana att våga prova på nytt. Och framför allt att inte ge upp på Gud även om du har stött på en människa som representerar honom på ett dåligt sätt.

När du blickar framåt; vad är viktigt och vad ska församlingen fokusera på?

– Vi har alltid haft planer framåt och det har aldrig gått som vi har tänkt, utan Gud har tänkt något annat. Jag fyllde 50 i höstas och då blev det verkligt för mig att tiden kommer ta slut. Jag reflekterade för första gången över att jag kanske har det mesta av tiden bakom mig. Det gör att tiden som ligger framöver blir väldigt viktig, kanske den allra viktigaste. Jag känner ett heligt allvar i det. Jag brinner för att det som Gud bygger i Hillsong inte ska bli en dagslända eller bara vara i en generation. Min absoluta dröm, mitt mål och min bön är att det största Gud gör i Hillsong är det som kommer efter mig. Jag har mycket fokus på hur vi ska bygga och leda för att rusta nästa generation att ta över. Att kunna ta det ännu längre.

När vi började så hade vi ingenting, inga pengar, inga lokaler. Vi hade bara ett uppdrag och villighet att jobba hårt. Mitt mål är att när jag lämnar över en dag ska vi ha egna byggnader på alla våra campus som är betalda. Jag vill rusta nästa generation att kunna skörda ännu mer.

I år, 2026, firar vi 20 år sedan vi startade. Under de första 18 åren packade vi upp och ner varje söndag. Ofta hade vi fyra-fem gudstjänster och tusentals människor kom. Vi har varit i 56 olika lokaler. Vi har fått flytta runt, vi har vuxit ur och blivit utsparkade. Det har skapat väldigt mycket jobb, men också svårigheter att jobba långsiktigt. Upplands Väsby och Sollentuna har vuxit ihop, där ska vi bygga en ny kyrkobyggnad. Och vi ska bygga om vår byggnad i Göteborg till att bli tre gånger större. Min längtan och mina böner kretsar mycket kring det.

Hela idén med kyrka är att vara där människor är. Där vi kan möta människors behov. Kyrkan kommer att vara öppen alla dagar i veckan. Människor kan komma för att få mat, ungdomar kan komma och få hjälp med läxor. Det kommer finnas aktiviteter. Vi kan möta familjer och ha äktenskapsrådgivning, jobba med barn och ungdomar. Inte bara på söndagar utan alla dagar i veckan, och göra skillnad där. Det är en dröm som vi har.

Du predikar väldigt mycket. Kan du ibland tänka ”Vad ska jag tala om idag?”

– Ja, verkligen. Framför allt kan jag ibland vara avundsjuk på dem som har mer av en lärargåva, som bara kan öppna sig och systematiskt undervisa. Jag måste ha ett ord som är levande för mig själv. Den största mödan är att ta mig till en plats där jag känner att jag har fått ord från Gud. Jag behöver göra den resan varje gång. Annars blir det bara bra idéer och filosofier. Jag får göra en ganska lång resa inför varje predikan. När jag väl predikar är det någonting jag brinner mycket för, som jag får förmedla.

Hur lyckas du få tid för vila och göra annat med den tjänst du har?

– Ibland bättre, ofta sämre. Jag har vuxit upp i kyrkan och det har alltid betts mycket om väckelse. Det är fantastiskt, men jag brukar säga att man ska passa sig för vad man ber om. När många människor blir frälsta då blir det mycket jobb. Det är som när lärjungarnas båt höll på att gå under för att det var så mycket fisk. Jag tror vi har vuxit med ungefär 600 människor bara i höst i Hillsong Sverige. Vi har döpt närmare 300 varje år de senaste åren. Hur härligt det än är, ska ju varenda en bli en lärjunge och tas hand om. Det kanske inte främst är själva arbetet och timmarna som är den största utmaningen, utan snarare bördan att bära ansvaret och att stanna kvar i kallelsen. Orkar jag göra det ett år till?

Vad har du för kamp med dig själv och andliga strider?

– Just nu har jag det kring våra byggprojekt. Jag tror inte att fienden vill att kyrkan ska växa sig starkare. Statistiskt krymper kyrkan, även om trender säger att unga söker sig till Gud. Tittar man på våra byggplaner rent mänskligt så är det en omöjlighet. Jag vet inte hur det ska gå till. Men jag tror att Gud har kallat oss till det. Det är det som är den stora kampen. Gud, hur ska vi göra det här? Inte bygga något för vår skull, utan för Guds rikes skull och för människornas skull som behöver det.