Under graviditeten trodde Marianne och Sören Eklöf att allt var okej och att allt skulle gå bra, det var ju deras sjätte barn. Men så började flera höra av sig och säga att de inte behövde oroa sig. På ett möte var det en enträgen predikant som kom ner till Marianne trots att hon satt långt bak i salen.

– Han gav sig inte och sa: ”Det är något som ska hända, men du ska inte oroa dig, utan Gud har det i sin hand,” berättar Marianne för Inblick en strålande vårdag i Jönköping.

Och det stämde. Marianne och Sören har aldrig behövt oroa sig för sitt yngsta barn. Men när Sebastian föddes med Downs Syndrom mötte de en tråkig attityd i vården och samhället. Marianne gjorde inget fostervattenprov och det blev ifrågasatt, eftersom hon var lite äldre. Barnmorskan sa: ”Du kunde ha gjort abort.”

– Även om jag tagit ett fostervattenprov hade jag ändå inte gjort abort, fortsätter Marianne.

Hon fick också uppmaningen att lämna bort honom med en gång och upplysningen att han inte skulle kunna ammas.

– Klart han ska med hem, det är ju vår son, sa vi. Förresten var det inga problem med amningen, han var bäst på att suga.

Vände och vred

Överläkaren var ännu mer negativ.

– När jag låg på BB sa överläkaren att Sebastian aldrig skulle kunna gå i vanlig skola, utan i särskola.

Marianne fick också litteratur som hon skulle läsa om personer med Downs.

– De blir inte kriminella, det var det enda positiva som stod.

Överläkaren kom och undersökte deras nyfödde son oftare än med de andra barnen.

– Han undersökte Sebastian stup i kvarten. Han vände och vred, berättar Sören.

– Jag frågade: ”Vad letar du efter?” ”Jag hittar inget hjärtfel”, svarade han ganska irriterat och jag svarade: ”Men hittar du inget, så har han väl inget.”

Det var inget fel på Sebastians hjärta.

Sören och Marianne smorde Sebastian med olja varje dag i tre månader.

– Vi bad att han skulle bli så bra som möjligt.

De hade fått stark undervisning om tro och tog inte in de negativa omdömena och förutsägelserna om sin son.

– Trosundervisningen satt i märgen. Jag hade med mig bandspelare och lyssnade på kristna sånger. Jag höll mig på en annan nivå och det gick inte in som det kunde ha gjort, säger Marianne.

Tvingades till teckenspråk

En annan fördom från samhället var att Sebastian aldrig skulle kunna lära sig prata. Marianne och Sören blev uppmanade att lära sin son teckenspråk istället. Men föräldrarna tyckte att han hade en melodi i sitt jollrande, men testade ändå med teckenspråk. När de tecknade slutade Sebastian att tala och gjorde bara tecknet.

– Vi kände att han fastnade i det då. Vi ville inte ha något teckenspråk. Då kom de hem för att prata med oss och sa: ”Ni måste lyssna på oss,” berättar de.

– Vi tyckte det var bättre att han fick träna på att prata. Vi lyckades komma undan.

Sebastian är uppvuxen med fem syskon och de har aldrig betraktat honom som annorlunda.

– De problem vi har haft, har varit ute i samhället.

De uppmanades att gå olika utbildningar och vara med i speciella grupper med personer som hade samma problem.

– Det är inte Sebastian som har en kromosom för mycket, utan det är jag som har en för lite. Han har sådan livskvalitet, säger Sören med gråten i halsen.

– Han klagar aldrig och mår så bra och trivs på jobbet.

Sebastian arbetar på Willys och har gjort det i tio år.

Föddes med klumpfot

En annan sak föräldrarna fick höra var att han aldrig skulle kunna gå ordentligt på grund av att han föddes med klumpfot.

– Foten fanns inte, det var en klump som pekade inåt. Det såg inte bra ut, berättar Sören.

Ortopeden som undersökte var i kontakt med amerikanska forskare och de ansåg att Sebastian alltid skulle behöva en skena.

– Jag sa att jag trodde att han skulle bli bra och att vi tror på Bibeln och att det står att man kan bli helad, fortsätter Sören.

Foten gipsades.

– Det fantastiska var att det växte fram en fot. Foten fick gipsas om ofta. Efter två månader var foten framme.

Efter tre månader så kom Sören med Sebastian i famnen och doktorn kom fram och frågade ”Vilken fot det var, var det höger eller vänster”?

– Menar du att du inte kan se vilken fot det är? Undrade jag, berättar Sören ”Det här var märkligt, det här har jag aldrig sett" svarade doktorn då och fortsatte: ”Jag vet vad du tror på, jag kan inte tro så men nu är det en fot.”

– Han var väldigt förundrad att foten var framme. Det var ett riktigt mirakel som var påtagligt.

Sedan cyklade och simmande Sebastian lika snabbt som andra barn, och åkte även skidor.

Gick i vanlig skola

Sebastian kunde också gå i vanlig skola från ettan till nian och inte i kommunens särskola. Det fungerade med hjälp av en speciallärare.

När Sebastian ville flytta till egen lägenhet i stan kontaktade pappa Sören olika hyresvärdar.

– De hörde av sig på två veckor. Det är den bästa ettan som jag har sett.

Nu åker han buss till jobbet på Willys och har gångavstånd till fotbollsträningen och körövningarna.