Golda Meir (Mabovitz) föddes 1898 i Kiev, Ukraina. Kölden, fattigdomen och att vara jude var ständigt närvarande. I sin biografi ”Mitt liv” berättar hon att känslan av att alltid vara lite för kall och ständigt känna hunger låg tung över hennes uppväxt. Skräcken och rädslan över att vara född i en judisk familj drev henne att senare ägna sig åt drömmen om en säker judisk stat.
Från Amerika till Palestina
Familjen Mabovitz förlorade fem av sina barn som alla dog i tidig ålder. Kvar blev tre systrar; Sheyna, Golda och Clara. Det var svåra tider där arbetslöshet och fattigdom var vanliga prövningar för judiska familjer i Ryssland. Därför emigrerade Goldas far till Amerika 1903.
Resten av familjen blev kvar några år innan de återförenades med fadern i Milwaukee, Wisconsin, USA år 1906. Modern drev då en speceriaffär där Golda som åttaåring fick sköta affären varje morgon under tiden modern gjorde inköp.
Golda utbildade sig till lärare och mötte sin kärlek i Denver. De gifte sig 1917, och 1921 flyttade Golda och Morris Myerson till Palestina där de anslöt sig till en kibbutz. De unga pionjärerna var sionister och deras ambition var att medverka fysiskt till landets uppbyggnad. De lärde sig att ta hand om kycklingarna och det blev deras ansvar på kibbutzen. Morris passade dock inte för kibbutzlivet. Han blev sjuk och paret bestämde sig för att flytta till Tel Aviv. Så småningom bosatte de sig i Jerusalem där de två barnen Sarah och Menachem föddes. Golda fick arbete som kassör för arbetarorganisationen Histadrut. Här såddes ett frö för hennes politiska bana och från 1928 hade hon posten som sekreterare för Working Women's Council.
Paret Myerson gled ifrån varandra och Morris flyttade tillbaka till Tel Aviv. De hade dock kontakt under hela livet och skilde sig aldrig. Båda hade ett stort engagemang för sina gemensamma barn.
Politiska uppdrag
1940 utnämndes Golda Myerson till chef för Histadruts politiska avdelning. Under den tiden kämpade hon mot att britterna begränsade invandringen av judar till Palestina. I juni 1946 valdes Golda till chef för Jewish Agencys politiska avdelning och den rollen hade hon fram till 1948 när staten Israel utropades den 14 maj. Hon var då medlem av Israels provisoriska statsråd och en av dem som undertecknade självständighetsförklaringen.
Golda slukades av det politiska livet i den nya staten Israel och blev dess första diplomat i Sovjetunionen 1948. Denna post avslutades redan efter ett år då hon återvände till Israel och valdes in i det första israeliska parlamentet. Hon fick då posten som arbets- och socialminister där hon arbetade för att lösa problem som uppstod i den unga staten med bostäder och sysselsättning till de invandrade familjerna.
Från Myerson till Meir
År 1956 utsågs Golda som nu tagit det hebreiska efternamnet Meir -
”gör ljus” - till utrikesminister, som är en av de viktigaste regeringsposterna i landet. Utrikesministerposten slet på henne, då de många resorna tvingade henne att vara borta från sin familj. 1966 avgick hon som utrikesminister, trött och sjuk. Strax efter sin avgång pressades hon in i ännu ett ledaruppdrag som ledare för Israels arbetarparti. Under de kommande åren lyckades hon återförena de tre arbetargrupperna Achdut Ha'Avodah och Rafi till ett och samma parti, Mapai. I augusti 1968 avgick hon från politisk verksamhet. Hon längtade efter tid och vila efter många års politiskt arbete.
Men det gick endast en kort tid innan hon återigen stod inför ett nytt uppdrag, som skulle bli hennes sista. Golda Meir gav ännu en tid av engagemang där hon lyckades samla ihop sitt parti och göra stora insatser för Israels försvar. Hon blev Israels första och hittills enda kvinnliga premiärminister. En post som först var temporär men varade i fyra år.
Ännu en utmaning
Efter en lång tid i politiskt arbete längtade Golda efter att få leva ett ”normalt” liv och vara mormor och farmor. Hon behövde få vila och njuta. Detta varade cirka ett år innan nästa utmaning drabbade den 71-åriga Golda Meir. Efter hennes gode vän Levi Eshkols död 1969 stod arbetarpartiet inför nya konflikter och en ersättare behövde tillträda. Efter att ha försökt hitta någon passande insåg partiet att den enda som kunde ta uppdraget var Golda. Hon tillträdde återigen i en ledande position, trots att hon blivit äldre och inte var helt kry.
Trots att lösningen skulle vara temporär lyckades Golda föra partiet till seger i valet 1969. Hon förblev landets premiärminister under en fyraårsperiod. Hennes största utmaning blev Oktoberkriget (Yom Kippor-kriget) 1973. Ett krig som drabbade Israel hårt på grund av militära felbedömningar. Det var Golda som fick kritiken, trots att många samtal hållits med ledande militärer som även de hade ansvar för bedömningarna. Trots kritiken vann hon valet 1973 och lyckades bilda en ny regering, men den 10 april 1974 avgick hon som premiärminister.
De sista fyra år innan hennes död den åttonde december 1978 var hon som pensionär aktiv i Israels politiska liv. Golda Meir stod till landets förfogande under hela sitt aktiva liv och är en viktig byggsten i Israels historia.
