Rösterna i media är många och uppfattningarna olika. En av SVT:s reportrar citerade palestinska röster från Västbanken och sa: ”vore det inte bättre att Israel flyttades till en annan plats på jorden. Det är ju ändå de som är problemet”. Vid en intervju med en palestinsk man uttryckte han med stor tydlighet att när kriget är slut då har palestinierna hela landområdet mellan havet och floden, alltså från Medelhavet till Jordanfloden. I deras värd finns det ingen plats för Israel och det judiska folket.

I de palestinska barnens läroböcker finns inte Israel med på kartan över Mellanöstern. Barnen blir lärda att judarna har stulit deras land och att de vill döda dem.

Lång historiska

I allmänhet bygger medias rapportering på ett kort historiskt perspektiv. När det talas om landets gränser går media oftast tillbaka till de gränser som skulle gälla efter sexdagarskriget 1967. Men landet har en mycket längre historia.

Det började med Abram. Han levde 1800 f.kr. och fick uppmaningen att lämna det landet han då bodde i och gå till det land som gavs till honom och hans ättlingar. Abram hade två söner, Isak och Ismael. Det judiska folket som fick lötfet om landet härstammar från Isak.

Det har aldrig funnits någon palestinsk stat i området. Området har varit kungadömet Israel, det har kallats för Judéen och Samarien, varit ett persiskt imperium, ett bysantiskt rike, romerskt rike, kungariket Jerusalem, osmanskt rike.

Efter det som kallas diasporan, den stora förskingringen av judar över hela världen, börjar judar i slutet av 1800-talet komma tillbaka till landet som i stort sett låg öde. De köper träsk och ökenområden, odlar upp område efter område och bebygger landet.

Balfousdeklarationen författas

När första världskriget bryter ur, hamnar området som stått under turkarna, under brittisk förvaltning.

1917 författas Balfourdeklarationen av den brittiske utrikesministern Arthur James Balfour.

Chaim Weizmann som blev Israels förste president hade stor betydelse för skapandet av landet Israel. Weizmann var en hängiven Sionist som övertygade britterna om att judarna behövde ett eget hemland.

Den 2 nov. 1917 proklameras Balfourdeklarationen som ett område där ett nationalhem skall upprättas med judiskt självstyre som syfte Det får namnet Palestinamandatet.

Detta proklameras sedan i Nationernas förbund, NF som är föregångare till FN, som ett juridiskt lagligt dokument i artikel 22 av Nationernas förbund. Det var också godkänt av den brittiska regeringen som hade överhögheten över området. Landområdet som gavs till det judiska folket för att upprätta en egen stat och motsvarar Israel, Västbanken, Gaza, Västra Irak, Transjordanien (idag Jordanien). Efter påtryckningar från araberna delades sedan detta område vid två tillfällen. En femtedel av det ursprungliga området, tre nästan inte sammanhängande områden, blev kvar till judarna.

Judarna accepterade förslaget. De krävde inte att få hela Palestinamandatat som från början var givet till dem av Nationernas förbund och som de hade rätt till. Det viktigaste för dem var att få möjligheten att bygga upp en egen stat Arabstaterna i FN, som också tillhör Arabförbundet och företrädde den arabiska befolkningen delningsförhandlingarna, röstade mot FN:s delningsförslag. Därmed var det dödförklarat från början av dem. De var inte nöjda utan ville ha hela området.

Några av de arabiska företrädarna höll tal i generalförsamlingen efter det att delningsplanen hade antagits. Redan genom dessa tal kunde man förstå vad som skulle följa. Den arabiska FN-delegaterna friskrev sig från ansvar för de följder som skulle komma om resultat av delningsplanen genomförande.

Palestina problemet

På aftonen den 14 maj 1948 proklamerar David Ben Gurion landet Israel som självständig stat.

I självständighetsförklaringen riktar han bland annat en vädjan till arabländerna om samarbete och fred. Där förklarar han det judiska folkets starka koppling till landet Israel och understryker att den judiska nationen självklart ska bära namnet, Eretz Israel.

Den 15 maj, dagen efter startar självständighetskriget. Israel en liten nyfödd nation på cirka 800 000 invånare möter arméer från länderna runt omkring med en befolkning på cirka 80 000 000 invånare.

Israel står utan färdig regering och utan armé då de anfölls från Egypten, Jordanien, Syrien, Libanon, Irak, Saudiarabien, från araberna som bodde i Israel, samt en del nazister som flytt till dessa arabländer.

Det är nu som palestinaproblemet uppstår. De araber som bodde i landet före självständighetsförklaringen vill inte kalla sig israeler utan de börjar kalla sig palestinier. Judarna erbjöd araberna som fanns i landet att stanna och bo tillsammans med dem.

Men ledarna för arabnationerna runt det nybildade Israel uppmanade den arabiska befolkningen att fly till arabnationerna runtomkring. De lovade att de skulle få flytta tillbaka till området efter tre månader då de kastat ut judarna i havet.

Den unga judiska nationen vinner kriget. Den 3 juni 1949 proklameras vapenstillestånd. Det som nu händer med araberna som flytt till grannländerna är att ingen av arabnationerna vill ta ansvar för dem. De som flytt hamnar i ett ingenmansland och placeras i flyktingläger. Palestinaproblemet är inte orsakat av judarna utan av araberna själva.

Det som aldrig nämns är att vid statens Israels bildande, fördrevs stora grupper av judar från arabländer runt Israel.

I samband statens Israels självständighetsproklamation och befrielsekriget 1948 flydde runt 700 000 palestinier till arabländerna runt Israel.

Det som aldrig nämns i massmedia eller får någon uppmärksamhet är att samtidigt fördrevs runt 800 000 judar i Mellanöstern och Nordafrika, från arabländer. De tvingades lämna sina hus, hem och ägodelar, utan möjligheten att få något med sig. Den gruppen judar har aldrig fått upprättelse.

Brutna avtal

1993 undertecknar Israel och PLO ett fredsförslag, Osloavtalet, vars syfte var ett palestinskt självstyre på Västbanken med Jeriko och i Gaza.

PLO som vid tidpunkten är Israels motpart med dess ledare Yassir Arafat i spetsen, förbinder sig vid att ta bort uttalandet i sina stadgar om att de inte erkänner Israels rätt att existera.

Israel fullföljer sin del av avtalet och lämnar över Västbanken med Jeriko och Gaza till PLO.

PLO däremot har brutit emot Osloavtalet på tio punkter bl.a. genom att de inte tagit bort att de inte accepterar Israels rätt att existera, i sin deklaration.

Det som lätt glöms bort är hur situationen var i Gaza när Israel lämnade ifrån sig området till den palestinska myndigheten. Området blomstrande, med odlingar, fungerande kibbutzer och bosättningar. Den israeliska armén fick tvinga bort de judar som bodde i området.

Man bör också komma ihåg den potential som finns i området. Det ligger enbart några mil söder om Tel Aviv vid Medelhavets strand. Så som Tel Aviv området blomstrar skulle också Gaza området kunna blomstra, med rätt förvaltning och ledarskap. Hamas som är en terrororganisation har överhögheten över Gaza. De har försetts med miljarder av biståndspengar, men har inte visat intresse av att bygga upp området.

Jerusalems status

När slutfasen av Osloavtalet inleddes 1999 som handlade om bildandet av en palestinsk stat på Västbanken och i Gaza, inleddes också diskussioner om Jerusalems status.

I januari 2001 hade Israels premiärminister Ehud Barak fredssamtal med Yassir Arafat, tillsammans med Bill Clinton, dåvarande president i USA.

De var nära en överenskommelse där Ehud Barak gick med på att en del av Östra Jerusalem skulle räknas som en del av den palestinska staten, även om staden i stort skulle vara en öppen stad för både judar och araber.

Ehud Barak kastade också fram förslaget att judarna då borde få en liten del av Tempelberget för att bygga en Synagoga. Arafat blev vansinnig och röt till och sade: ”Det finns ingen koppling till berget Haram al-Sharif, för judarna, (det som kallas Tempelberget eller Moriah berg) Det har aldrig stått ett judiskt Tempel där”. Bill Clinton blev upprörd över Arafats historieförfalskning och det blev ingen överenskommelse.