De lämnar telefonerna hemma när de går ut och kan inte filma det som händer. Men om de blir gripna av moralpolisen kan de inte heller använda innehållet emot dem.

Många av de unga flickorna bär sjal när de går ut ensamma. När de är flera och helst i en större folkmassa, vågar de mer. Då tar de av sig den förhatliga slöjan och viftar med den i luften. De hoppas att de ska bli många och att det ska finnas modiga män som sluter upp vid deras sida.

De får inte resa fritt. För det krävs en fars eller en makes tillåtelse. De får inte gå på fotbollsmatch, det är bara för män och pojkar. De får definitivt inte sjunga, dansa eller spela musik. Deras vittnesmål är värt hälften av en mans i domstol. Bara att visa håret är olagligt för kvinnor.

Protesterna fick kraftfullt bränsle när den unga kvinnan Mahsa Amini greps, bara för att inte ha täckt håret ordentligt. Hon misshandlades svårt, och bilder på henne full av slangar i en sjukhussäng spreds över världen. Tre dagar senare var hon död med förklaringen att det var en olyckshändelse. Proteströrelserna briserade kraftfullt. Filmklipp från Iran visar kvinnor som tar av sig sina sjalar och visar sitt svarta hår, som sätter saxen i håret och skanderar, ”ta mitt hår då, om det är så viktigt, men ge mig min frihet”. Den obligatoriska slöjan som kvinnor tvingas bära är själva symbolen för extremt förtryck och kontroll.

Det unika nu är att det är kvinnor som leder män. Rasande kvinnor går i första ledet för en ny generation av mycket unga iranier som vill ha bort regimen. De kommer från olika samhällsklasser och etniciteter. Sociala medier har blivit ett av de viktigaste vapnen i proteströrelsen. Filmklippen och bilderna når långt utanför Irans gränser via Instagram, Facebook och WhatsApp med mera. Myndigheterna har gjort allt de kan för att släcka ner internet så att övergreppen från moralpolisen inte ska nå ut över världen. Det har inte lyckats.

Nu demonstrerar människor överallt runt jorden för att solidarisera sig med och förstärka protesterna mot den iranska regimen. Tanken är att vi som bor i andra världsdelar ska reagera, stödja, skriva, demonstrera, göra allt för att ge stöd. Vi ska påverka våra politiker att agera och ta ställning emot Irans regim.

Diktaturers natur är att skapa fruktan och osäkerhet, att kontrollera folket genom att tillåta så mycket att folk har något att förlora på att protestera. Att hota och avskräcka för att folk ska hålla sig på mattan, ljuga för att skapa ovisshet om vem som är ond eller god.

Kravall- och sedlighetspolisen bjuder hårt motstånd. Demonstranter slås ner på marken med batonger. De möts av tårgas och förs bort i skåpbilar. Dödssiffran stiger hela tiden.

Flera reportrar och fotografer har försvunnit och inte hörts av säger en iransk journalist. Han hoppas på frihet, men ”det kommer att bli värre” skriver han.

Shirin, 20 år, säger: ”Jag har aldrig sett vårt folk så här modiga och så eniga. Men för att vara helt ärlig vet jag inte om vi verkligen kan få till en förändring. Jag litar inte på någon eftersom de infiltrerar för att splittra oss. Och vår regering har inga problem med att bara döda oss allihop.”

Världen får inte tiga längre. Regeringar och makthavare måste reagera och agera. En moralisk resning måste ske över världen, där regeringar går från tama ord till handling, till stöd för det iranska folkets frihet från islamistisk terror och förtryck. Frågan är om det finns någon som vågar agera för att det ska bli bättre denna gång.