Trots starka ideologiska ansträngningar kvarstår ”problemet” med att mannen är man och kvinnan är kvinna. Men att förneka biologiska fakta ändrar inte på verkligheten. Det finns en objektiv verklighet där sanningen om mannens och kvinnans biologi existerar. Varken politiska debatter, akademiska uppfattningar eller jämställdhetskamp kan ändra på könets innebörd.
När en kvinna och en man möts i en sexuell kärleksakt aktiveras deras reproduktionsförmåga och mannens sperma möter ägget från kvinnan. Ett nytt liv blir till. Redan där formas en människa med antingen ett manligt eller ett kvinnligt kön.
Reproduktionsförmågan som är nedlagd i människan arbetar aldrig utifrån ett jämställdhetsperspektiv. Kvinnan och mannen har helt olika förutsättningar. En kvinna har ett bestämt antal ägg, medan en man kan producera tusentals spermier per sekund. Kvinnans insats i reproduktionen är utöver tillblivandet av en ny människa nio månader av graviditet, medan mannens insats är betydligt blygsammare rent fysiskt.
Dessutom är det kvinnan som från skapelsen fått förmågan att ge barnet mat och näring via mjölkproduktion och amning. Dessa reproduktiva olikheter har i vår tid skapat en osund konflikt mellan könen. Dessutom finns det anatomiska skillnader mellan en man och en kvinna.
Vår tids strävan efter jämlikhet och rättvisa har spårat ur. Önskan om att alla skulle födas som oskrivna blad för att den förlegade synen om ett könsspecifikt arv inte ska anses som normsättande, är en utopi. Man menar att allt ska kunna förändras och anpassas efter personens önskan och känslor. Inget ska vara fixerat. Men verklig rättvisa och jämställdhet åstadkoms inte genom att samhället bygger ett könsneutralt luftslott.
Det är förvisso sant att läkarvetenskapen genom medicinering och kirurgiska ingrepp kan påverka människors könskaraktär. Balansen mellan östrogen och testosteron kan regleras, tonläget på röster kan påverkas, bröst kan tas bort eller läggas till och kopior av det manliga och kvinnliga könet kan skapas.
Verkligheten kvarstår dock: kön existerar och de skiljer sig åt och man kan inte byta. Ingen vård i världen kan ändra på de biologiska förutsättningarna i skapelsen. Det är en meningslös ansträngning, olikheterna kvarstår.
De flesta partier i Sverige vill ändra könstillhörighetslagen så att vem som helst äldre än 16 år ska, med föräldrars godkännande, kunna ändra juridiskt kön. Centerpartiet gick nyligen ut och meddelade att de menar att det absolut finns fler än två biologiska kön.
I vårdguiden 1177 undviker man ordet kvinna och man i sina texter; de skriver att prostatabesvär får du inte först och främst för att du är man, utan för att du har en prostata. Förskrivningen av pubertetshämmande och könskorrigerande hormoner till barn och ungdomar med könsdysfori fortsätter, trots svåra biverkningar och kraftfulla varningar för dåliga effekter av medicineringen.
Läkarvetenskapen menar att i människans DNA finns det, i alla typer av vävnader och organ, tydliga skillnader mellan kvinnan och mannen. Därför måste det betraktas som omoraliskt att barn i den svenska skolan, via genusvetaren Nina Rungs nya lärobok ”Sexualitet, samtycke och relationer”, får lära sig att könet är oberoende av den biologiska kroppen. Av den anledningen är det också omoraliskt att invagga barn och ungdomar i tron på att ett könsbyte är lösningen på identitetsproblemen.
