Ju mer kontroversiella besluten är, desto viktigare tycks det vara att de politiska besluten fattas i total enighet, utan opposition. Även sakliga och omtänksamma invändningar avfärdas reflexmässigt som ondskefulla och intoleranta.

Ett av de största moraliska haverierna i svensk politik – skapandet av rasbiologiska institutet – blev möjligt genom att samtliga fem partier som satt i riksdagen 1921 ställde sig bakom beslutet att inrätta detta institut i Uppsala: socialdemokraterna, högern, liberalerna, bondeförbundet och Sveriges kommunistiska parti. Med stor entusiasm beslutade riksdagen om ett institut som skulle ägna sig åt skallmätningar för att rena den svenska rasen. Fyra ledamöter från olika partier som var statsministrar under denna tid stöttade det korkade beslutet som ledde till att kortskallar – till skillnad från långskallar – ansågs vara en lägre stående ras som är mindre intelligent.

Den säkerhetspolitiska debatten i Sverige de senaste decennierna är ett annat exempel på hur de politiska processerna har präglats av samma enkelspåriga och verklighetsfrämmande retorik. I total enighet beslutade Sveriges riksdag vid millennieskiftet att Sverige inte längre behöver ett försvar och att Ryssland inte längre utgör något hot. Försvaret blev istället ett besvärligt konto i statsbudgeten och ett särintresse utan någon betydelse för Sveriges säkerhet. Flera statsministrar från olika politiska läger var delaktiga i besluten, som har kastat in Sverige i det som kan bli den största säkerhetspolitiska krisen på drygt 200 år.

De politiker och höga militärer som protesterade mot utvecklingen kastades ut ur systemet av centrifugalkraften och betraktades nästan som landsförrädare. När nu krigets verklighet kryper närmare vårt land lyser politisk självinsikt och självreflektion alltför ofta med sin frånvaro.

Dessa exempel visar på betydelsen av att vänligt men bestämt reservera sig mot kortsiktiga och egotrippade politiska processer. En reservation i protokollet innebär att det finns något att gå tillbaka till och ansluta sig till när de verkliga konsekvenserna synliggörs och en utveckling helt har gått över styr.

Ytterligare ett politiskt område som präglas av verklighetsfrämmande kortsiktighet och radikalpolitiskt önsketänkande är den svenska familje- och samlevnadspolitiken. Att nämna mammors och pappors betydelse för barnens trygghet eller att påstå att det behövs en kvinna och en man för att ett barn ska bli till, anses nästan som en kränkning i Sverige. Trohet och tvåsamhet hånas medan slit- och slängrelationer lyfts upp som ideal.

Det senaste påfundet inom denna politiska genre är rätten till könsbyte och en lagstiftning om ett tredje kön, när biologiska och vetenskapliga fakta får ge vika för politiker som påverkats av aggressiva lobbygrupper.

Begrepp som mamma, pappa, mormor, morfar, farfar, farmor, faster, moster, farbror, morbror och kusiner skrotas när barn ska göras existentiellt rotlösa och fråntas sitt sociala och biologiska ursprung.

En enkel fråga som obarmhärtigt avslöjar destruktiviteten i denna egotrippade och verklighetsfrämmande vuxenvärld är: Hur mår barnen i allt detta?