Han berättade att han just fyllt 47 år. Han hade flytt från den kurdiska delen av Iran för ett antal år sedan och kommit till Sverige. ”Här fann jag trygghet”, berättade han, ”men nu känns det inte lika tryggt längre. I början när vi kom till Sverige var alla så vänliga, de hejade och pratade.” Han menade att det var helt annorlunda då än vad det är nu. Mannens budskap var att Sverige har varit ett tryggt land, men är det inte längre.

Om vi tittar på statistiken över brottsligheten i Uppsala, där vi just nu bor, får vi en annan bild än ett tryggt Sverige. Utvecklingen i Uppsala bedöms som representativ för utvecklingen i hela landet.

1989 skrev polisen i Uppsala: ”En liga med ett 40-tal tonåringar ligger bakom en rad fall av misshandel mot ungdomar i Uppsala. Gänget är det mest kriminellt belastade som funnits i Uppsala.” (UNT 13/9 1989) Polisen listar brotten som begåtts: misshandel, olaga hot, tillgreppsbrott, vandalisering mm.

2019 skrev polisen i Uppsala: ”Den grova och organiserade, kriminella aktiviteten i Uppsala domineras av sex gäng- eller klangrupperingar med ett bestånd av cirka 160 aktiva gäng/klanmedlemmar.” De brott dessa gäng begått är: mord, skjutningar, sprängningar, grovt vapenbrott samt otilllåten påverkan mot myndigheter, näringsidkare och allmänhet. (AB 25/1 2019) Polisen i Uppsala 2023: ”Antalet nätverkskriminella uppgår till 571 aktiva gäng/klanmedlemmar. Brotten är av samma karaktär som 2019, men grövre och även riktade mot anhöriga.” (AB 12/9 2023)

Otryggheten breder ut sig. Oskyldiga faller offer för gängens interna uppgörelser, brutala mord sker på offentliga platser, misshandel hör till vardagen och de kriminella nätverken håller på att ta över. Den kurdiske busschauffören i omklädningsrummet har tappat tryggheten han en gång kände i det trygga Sverige. Om utvecklingen fortsätter är Sverige så som vi känner det förlorat. Samma känsla har drabbat den judiska folkgruppen i Sverige. Deras förfäder kom till vårt land flyende från andra världskrigets fasor och förintelselägrens ugnar. De kom för att hitta en fristad, vilket de också fann. Hur är det med den fristaden idag? Vårt land är inte längre samma säkra plats. Antisemitismen breder ut sig också mot den judiska befolkningen. En information nådde mig att de som arbetat med planeringen av manifestationen mot antisemitism på Norrmalmstorg i samband med Förintelsens minnesdag haft stora problem att få någon judisk företrädare att tala. Orsaken var att de inte vet om de vågar tala på offentlig plats i Sverige.

Frågorna ställs: vems är felet och vem bär ansvaret för utvecklingen? De politiska blocken skyller på varandra och ansvariga myndigheter svär sig fria från skulden. När Socialdemokraterna presenterade sin rapport angående utvecklingen skriver författarna till rapporten: ”Utvecklingen av den grova kriminaliteten kan inte beskrivas som annat än fullkomlig katastrof.” Det som saknas i rapporten är självinsikten, att de är medansvariga för katastrofen. Den självinsikten borde gälla alla politiska partier, oberoende av politisk färg, tillsammans med alla berörda myndigheter. Det är dags att erkänna att vi inte lyckats bevara Sverige som ett tryggt och säkert land.

Är det möjligt att återskapa bilden av det trygga Sverige, där människor från alla kulturer, religioner, politiska situationer och nationaliteter kan känna sig säkra? Vi måste tro att det är möjligt. Alla krafter som finns i landet, allt från politiska partier, myndigheter, polisen, föreningsliv, frivilligorganisationer och kyrkor måste sättas in. Vi måste alla sätta axeln till för att återskapa ett Sverige som betraktas som landet där trygghet och säkerhet råder.