Därefter följde en pampig mottagning utanför presidentpalatset. Hela besöket avslutades med en gemensam presskonferens där Kristersson uttryckte Sveriges solidaritet med Turkiet i kampen mot terrorism. Erdogan slog också fast att han förväntar sig mer innan han lyfter sitt veto och namngav en turkisk exiljournalist som han vill ha utlämnad från Sverige till Turkiet. Till detta kan också fogas utrikesminister Tobias Billströms uttalande om att Sverige tar avstånd från de kurdiska organisationerna YPF och PYD. Sverige fortsätter att dansa med i det skådespel som startades av före detta statsminister Magdalena Andersson och utrikesminister Ann Linde.
Är det verkligen rätt att spela med i Erdogans skådespel? Vad är det egentligen Erdogan vill? Vad ligger bakom kraven han ställer på Sverige och Finland? En sak blev tydlig under Kristerssons Turkietbesök. Inte bara vid ett tillfälle utan två, uttryckte president Erdogan att det är val i Turkiet nästa år och att väljarna väntar sig att få något av sin president. Sverige och Finlands Nato-ansökan blir i så fall ett politiskt trumfkort för Erdogan i valrörelsen. Det är inte okej. I det spelet bör Sverige inte spela med. Som nation kan vi inte stödja en ledare som har människors liv på sitt samvete, som spelar ett dubbelspel i den politiskt turbulenta situation som världen befinner sig i. Ena stunden visar han ansiktet av att vara president Putins vän och i nästa stund visar han ansiktet av att vara Natos:s samarbetspartner. Det är svårt att tro att Turkiet i längden ska tilllåtas blockera Sveriges inträde i Nato. Det borde vara de övriga medlemsländernas ansvar att röja undan hindren. Det kan inte vara Sveriges ansvar att kompromissa med mänskliga rättigheter och viktiga värderingsfrågor.
Sveriges Nato-ansökan är ett faktum sedan sex månader. Vi bör dock inte stressa på processen. Om man har en positiv inställning till Nato gör Sverige just nu sin del för att förbereda marken för inträdet. Finansminister Inger Svantesson meddelade i budgeten att försvarsanslagen ökar med fem miljarder kronor. Vi går snabbt emot Natos:s krav på två procent av bruttonationalprodukten. Försvarsminister meddelade förra veckan att Sverige inte ska begära några begränsningar gällande Nato-trupper i landet.
Det finns trots allt en del frågor runt Nato-medlemskapet som kvarstår och som fortfarande måste ställas. Den första frågan är om det verkligen är försvarbart att kompromissa med Turkiets och Erdogans krav på Sverige. Självklart ska Sverige gemensamt med Turkiet och andra nationer aktivt bekämpa terrorism, men att uttrycka solidaritet med en nation som systematiskt förföljt och dödat folkgrupper är definitivt inte klädsamt. Det känns mera som ett politiskt fegspel för att blidka den turkiske ledaren.
Vi får hoppas att Kristersson håller fast vid sitt uttalande att när det gäller utlämningar gäller svensk lag och att avtalet som slutits mellan länderna inte ändrar på det. Den andra frågan är om våra unga svenska soldater kommer att tvingas ingå i Nato-styrkor och placeras ut i andra Natoländer vid väpnade konflikter. Den tredje frågan som måste ställas är om Sverige kommer tillåta att kärnvapen placeras på svensk mark och inom svenskt territorium. Dessa tre frågor kräver svar.
